När man skaffar hund är det lätt att man snöar in sig i ett och samma spår, exempelvis, när jag bestämde mig för att en pudel var perfekt för mig, ja då var det en tik jag ville ha, det skulle vara den minsta och färgen skulle vara röd. Och det skulle absolut inte vara en hane och definitivt inte en svart! När jag tänker efter så vet jag inte alls varför jag tänkte så. Varför snöar man sig fast så vid kön, färg och storlek, egentligen...
Även när jag pratade med vissa uppfödare höll jag fast vid det. Dem gav mig dock tips om att hanar brukar vara trevligare i temperament och "lättare" att ha att göra med. Då gick tankarna lite till att, ja varför inte en hane. När jag pratade med Hugos uppfödare frågade hon om det var någon speciell färg, storlek eller kön som jag hade tänkt mig. Och dessa sekunder innan jag svarade kände jag att ja en hane vill jag ha, men färg och storlek, vad gör det, så länge det "klickar" mellan människa och hund!
Jag tycker att det är viktigt att det även känns bra med uppfödaren, och det kände jag direkt med Hugos uppfödare, även hennes hundar är super snälla. Innan var jag i kontakt med flera andra uppfödare och bara i telefon kände jag att, nej det känns inte bra. Att gå på magkänsla är viktigt!
Och vad "fick" jag, jo en svart dvärgpudel hane ;)
Världens finaste dessutom! <3